miahed

Det började kännas rätt ok.
Jag hade börjat acceptera
att jag inte klarar av saker som jag är van att klara.
Jag är en sån som kör på fullt race
mest hela tiden.
Har kraft och ork att klara det mesta.
Nu är det enklaste
som att bestiga ett berg.
Bara att ta en promenad med hunden
kräver en kraftansträngning som tar den mesta energi.
Att ta in några hästar från hagen
gör mig helt slut.
Jag biter ihop
och gör så mycket jag orkar.
För jag vill inte vara sjuk
och jag vill inte sitta hemma och ruttna bort.

Men idag kom ett verkligt bakslag.
Att några mindre väl valda meningar
och en blick och hållning som inte går att beskriva
kan rasera så mycket.
När jag äntligen själv börjar inse att jag är sjuk
att jag inte kan jobba och köra på som jag är van.
Då blir man kapad vid fotknölarna.
Känns så himla trist.
Inte lätt att övertyga andra hur lite man pallar
när man inte ens kan inse det själv...

Känner mig mer värdelös just nu
än vad jag har känt mig på hela tiden sen jag blev sjuk.
Jag vet att jag är dålig som inte kan jobba, träna
och allt annat jag brukar fixa med en klackspark.
Men jag behöver inte få det kastat i ansiktet.
Det räcker mer än väl med mina egna tvivel på mig sjäv...